Uppsatsen undersöker hur personer som bevittnat våld i nära relationer under sin uppväxt påverkas av detta både som barn och i vuxenlivet. Uppsatsen bygger på fyra kvalitativa intervjuer med två socialarbetare, en polis samt en person som bevittnat våld som barn.Studiens teoretiska ramverk utgörs av anknytningsteorin samt förklaringsmodellerna stigma och normaliseringsprocessen.Resultaten visar att personer som bevittnat våld i uppväxten tenderar att påverkas både psykiskt och fysiskt. En del barn blir utåtagerande medan andra blir inåtvända. Barn är aktiva aktörer i vad som försiggår även om föräldrarna vanligtvis tror att de inget märkt. De flesta barn har en strategi för att skydda sig själva och sina eventuella syskon, ibland förekommer olika roller i en syskonskara men det är sällan uttalat.

Socialstyrelsen (2011) skriver att det är under de senaste tio åren som man har börjat uppmärksamma barn som bevittnat våld och att dessa barn kan reagera på samma sätt som barn som själva har utsatts för våld och är i behov av stöd och hjälp. Syftet med studien är att öka kunskapen om Socialtjänstens och Polisens arbete med barn som bevittnat våld. Målet är att försöka förstå om det finns en skillnad på myndigheternas bemötande med barn som har bevittnat våld gentemot barn som själva har utsatts för våld och hur denna skillnad i så fall yttrar sig. Studien har en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Vi genomförde tre intervjuer med Socialtjänsten och tre med Polisen.

Barn blir ofta den part som förbises när våld mellan närstående råder i hemmet. Fokus läggs ofta på kvinnan, den slagna, och mannen, våldsutövaren. Det är bara att betrakta lagen för att kunna se varför barn blir den osynliga aktören när det kommer till våld i hemmet. Det var först under vintern 2006 som en ny lag trädde i kraft som betraktar barn som brottsoffer i rättsfall där de utsatts för direkt våld eller har bevittnat våld av eller mot personer som står dem nära. Syftet med de nya lagändringarna är att synliggöra och uppmärksamma de barn som bevittnat våld genom att kunna erbjuda en rättslig trygghet när tryggheten i hemmet för länge sedan har slutat att existera.Syftet med studien är att se hur dessa barn som bevittnat våld framställs och gestaltas i olika dokument.

Syftet med denna uppsats var att beskriva och jämföra två olika polisenheters per-spektiv på barn som bevittnat våld inom familjen. Syftet var även att ta del av de-ras kunskap och försöka förstå deras syn på dessa barn. För att uppnå syftet genomfördes fokuserade gruppintervjuer, så kallade fokusgrupper, en kvalitativ metod där gruppdeltagarna diskuterade teman och frågor kring deras erfarenheter och tankar om barn som har bevittnat våld i sin familj. Vi intervjuade poliser från familjevåldsenheten respektive närpolisen. Resultatet visade att polismännen från båda enheterna var medvetna om att barn far illa av att erfara våld inom familjen men att de i liten utsträckning uppmärksammar dessa barn.

Uppsatsens syfte var att öka förståelsen och kunskapen om de barn som bevittnat våld mellan närstående i familjen. Frågeställningarna var: 1) Hur beskrivs barns, mödrars och behandlares röster i litteraturen om barn som bevittnat våld i familjen? 2) Vad har våldet för konsekvenser för barnen enligt mödrar och behandlare? 3) Hur diskuteras lagstiftning, insatser och behandling i litteraturen om barn som bevittnat våld i familjen? En selektiv kunskapsöversikt med en illustrativ intervju med en behandlare genomfördes för att besvara frågeställningarna. Resultatet analyserades ur ett multidimensionellt perspektiv med hjälp av socialkonstruktivistisk teori, anknytningsteori samt systemteori med ett rollperspektiv. Det som framkom i studien var att barn som bevittnat allvarliga våldshändelser i hemmet upplevde ett trauma vilket kunde leda till posttraumatiska stressyndrom hos barnet.

Barn som bevittnar våld mellan föräldrarna i hemmet riskerar att utveckla psykisk ohälsa, däribland traumasymptom. Hur barnets symptombildning ser ut beror bland annat på grad av våld men också på barnets anknytning till föräldrarna. Då forskning kring anknytning främst fokuserat på relationen mellan mamma och barn var det huvudsakliga syftet med denna studie att undersöka om barns anknytningstrygghet till respektive förälder har olika samband med barns traumasymptom. Data från 64 barn tillhandahölls från en nationell utvärdering av behandlingar för barn som upplevt våld hemma. Analyser av barnens självskattningar visade att anknytningstrygghet till pappa hade ett negativt samband med depression och att våld i hemmet hade ett negativt samband med dissociation hos barnen, oavsett om de hade bevittnat våldet eller inte.

Barn som bevittnat våld mot en nära anhörig kallas de glömda barnen. Uppskattningsvis upplever mellan 100 000 och 200 000 barn i Sverige våld i familjen. Enligt socialtjänsten är dessa barn brottsoffer, men inte enligt polisen. I undersökningar som gjorts gällande misshandlade kvinnor har framkommit att många barn varit närvarande när misshandeln skett. Det har även visat sig att mönstret upprepat sig när barnen vuxit upp och själva får relationer.

Denna litteraturstudie är skriven på uppdrag av Malmö Stad och behandlar barn som bevittnat våld och hur dessa skall förhöras samt huruvida barn är kompetenta vittnen. Resultatet visar att barn kan vara kompetenta vittnen som kan ge korrekta och tillförlitliga utsagor om de förhörts på ett korrekt sätt som varit anpassat till barnets utvecklingsnivå. Vidare visade även studien att barns påverkan av suggestion är starkt kopplat till deras utveckling och hur barnets utveckling den kan ha påverkats av att bevittna våld men även under vilka förhållanden barnet förhörts..

Denna kvalitativa studie undersöker hur behandlare inom socialtjänsten och barnpsykiatrin möter och skapar förtroende tillbarnsom har bevittnat våld i nära relationeroch vilka metoder som sätts in. Studien baseras på intervjuer med fyra yrkesverksamma personer medstor erfarenhetavatt möta barn som bevittnat våld. Metodentolkas i en form från Antonovskys salutogena modell, känslan av sammanhang, KASAM.Resultatet visaratt som behandlare så måste mötet med barnet sker i sittsammanhang och att det är deras sanning somska vara vägledande. Vidare är det av stor vikt att skapa goda relationer till barnets omsorgsgivare..

Denna studie syftar till att fördjupa kunskapen om hur rekonstruktionen i Trappan-modellen tillämpas i praktiken. Modellen är en av de största interventionerna som brukas i Sverige för barn som bevittnat våld i hemmet. Barn som lever i förhållanden där våld är ett ofta återkommande inslag löper stor risk att utveckla problem som kan påverka deras beteende och hälsa negativt. Dessa barn är därför i behov av hjälp för att bearbeta det trauma det kan innebära. Studien baseras dels på Trappan-modellens handbok samt inhämtad data från ett nätverk som arbetar enligt modellen.

Behandlare av barn som bevittnat våld i familjen ombads i en explorativ studie beskriva hur de skapar mening till arbetet de utför och till barnens situation och behov. Semistrukturerade intervjuer utfördes på fem behandlare. Frågorna berörde deras arbetsmetod och vad de uppfattar att barnen behöver för hjälp. Resultatet visar att behandlarnas främsta syfte är att avlasta barnen från skuld, bekräfta deras verklighetsbild och förmedla till barnen att de inte är ensamma om sina upplevelser. För att avdramatisera samtalssituationen använder flertalet behandlare lek och teckning i olika form.

Behandlare av barn som bevittnat våld i familjen ombads i en explorativ studie beskriva hur de skapar mening till arbetet de utför och till barnens situation och behov. Semistrukturerade intervjuer utfördes på fem behandlare. Frågorna berörde deras arbetsmetod och vad de uppfattar att barnen behöver för hjälp. Resultatet visar att behandlarnas främsta syfte är att avlasta barnen från skuld, bekräfta deras verklighetsbild och förmedla till barnen att de inte är ensamma om sina upplevelser. För att avdramatisera samtalssituationen använder flertalet behandlare lek och teckning i olika form.

Folkhälsovetenskapligt program.

i samhällsdebatten om våld i parförhållanden ligger fokus på våld mot kvinnor, samtidigt som forskning successivt intresserar sig för män som våldsoffer för sin partner. Den största faktorn som påverkar benägenheten att anmäla brott är brottets allvarlighet. Syftet med studien var att undersöka om det finns köns- och kulturskillnader i benägenhet att anmäla misshandel i parförhållande och huruvida anmälningsbenägenhet påverkas om ett barn bevittnar misshandeln. En fallbeskrivning av misshandel i ett parförhållande lästes av 80 undersökningsdeltagare, hälften från Afrika och hälften från Sverige. De fick sedan ta ställning till huruvida de skulle polisanmäla om de var offret.

Med hjälp av den klassiska juridiska metoden har jag i arbetet först undersökt barns möjligheter att i dagsläget få skadestånd vid bevittnat våld i hemmet. Här visade det sig att barn teoretiskt sett borde ha stora möjligheter att erhålla ersättning i de fall skadorna är medicinskt påvisbara. I praktiken förhåller det sig dock annorlunda. Endast i ett fåtal fall har bland annat Brottsoffermyndigheten betalat ut ersättning till barn som bevittnat när mamma blivit slagen. Enligt min undersökning har inte några fall prövats av högsta instans.